En vresig misantrop eller mysmetare?

Imorse gav jag mig iväg tidigt för att meta lite. Dagens fiskepass förlades till en liten tjärn i anslutning till ett populärt motionsområde. Målet var att bocka av karp från artlistan. I denna tjärn simmar tusenbröder av sutare, något jag aldrig upplevt i andra vatten, men också karp. Vad det verkar som är majoriteten av fisken liten men en kompis har krokat lite grövre karp också. Jag förlade några pass i tjärnen förra året och började testa mig fram genom lyftmetoden. Detta gav dessvärre bara napp från kräftor (snacka om besvikelse). Det sista passet 2016 spenderades med en polare som flugfiskade. På vanligt flötmete fick jag upp ett gäng sutare och han fick en liten karp på fluga.

För mig är fisket, oavsett metod, synonymt med närhet till natur men också lugn. Jag förlägger därför gärna de pass som innebär "citynära" fiske till tidig morgon. Det är lugnt i trafiken på vägen till fisket, folk tenderar att sova och naturen visar ofta upp magiska sidor. Dagens pass, som varade i två timmar drygt, blev dock resultatlöst. Inte ett pet på varken mask eller majs. Det var gott om liv på fåglarna. Några motionärer stannade och pratade lite. Det är väldigt intressant det där hur fiske väcker nyfikenhet hos folk. Jag menar, inte fasen hade någon stannat vid mig om jag stretchade efter ett löppass och frågat hur passet hade gått?

Där kommer jag in på rubriken. För jag känner att jag vill gärna vara så själv jag bara kan, om jag fiskar ensam. Kanske känner jag mig som en vresig misantrop som mest ser andra människor förstöra min upplevelse. Oftast är det dock så att de som stannar har något att tillföra. Kanske berätta om sitt eget fiske eller så blir man medbjuden på en båttur vilket hände förra året på Öckerö. Ja det är kluvet det där. Det är väl tur att man inte vidskeplig för många avslutar med "Lycka till!".