Ingen hämtgurka!

Hämtgurka är ett begrepp som jag har hört i lite olika sammanhang och åsyftar såvitt jag vet något enkelt som man bara hämtar hem. Vad har det med fiske att göra?

Jo, igår begav jag mig till ett relativt välkänt ställe där fiskarten nors går att finna så här års eftersom de leker. Norsen ska ju tydligen lukta gurka sägs det. Jag har ingen aning för jag har aldrig fått någon och kan redan nu avslöja (du har nog redan förstått det) att det blev ingen igår heller. Jag har varit lite dålig med bilder på bloggen det senaste men att fota från avstånd i mörker med en mobilkamera ger rätt meningslösa bilder. Men satiken vilket skådespel jag fick se igår. Det fullkomligt kokade av nors på plats så jag satte igång att fiska så snart mörkret lagt sig. Körde med en hemmagjord häckla med två flugor och en enkelkrok agnad med mask. Norsen var inte det minsta intresserad. Jag fiskade på hundratals individer men hade inte ett pet på grejerna. På vägen dit hade jag byggt upp en viss förhoppning men försökte sansa den då jag tänkte på art-Patriks jakt efter samma art och alla de försök som krävdes. Men kanske ändå? Nej, norsen sket fullständigt i mina grejer. Det var två till på plats som håvade fisk och djävulen vad fisk det var. Vackert skådespel att få bevittna även om det så klart hade varit roligare att få kröna kvällen med årets första nya art.

Premiärfiske med sonen

Igår hade vi vägarna förbi kusten och jag hade förberett lite enkla grejer för att introducera min son, inom kort två år, för sin första fiskeupplevelse. Vi mikrometade från några bryggor i en hamn och hade rätt så bra fart på aktiviteten med bultar/stubbar som var sugna. Tre stycken åkte med upp till det lilla akvariet vilket var en IKEA-plastback. Sonen tyckte det var väldigt kul att titta på fiskarna och likaså att hålla det lilla spöt. Ett gäng storspigg var nyfikna och gjorde utfall men tyvärr då jag hade en för stor krok på. Vi såg även några stensnultror som var framme men de vägrade att nappa. Rätt märkligt med tanke på hur aggressiva de är annars. Efter en stund blev det mer intressant att kasta sten i vattnet och då var det läge att lägga ned fisket. Kul att hans första fiskeupplevelse blev lyckad. Nu gäller det att fortsätta bjuda på roliga fiskeupplevelser framöver så kanske det kan bli en fiskare av honom.

Behovet av snabb framgång och exponering i sociala medier

Så här års dyker de upp, de stora dasslocken till piggvarar. När vindarna lugnar sig så kan man lita på att ett gäng fiskare laddar upp bilder på piggvarar av rejäl kaliber. Och med exponeringen kommer den givna följdfrågan från många: ”Var fick du den?”

Jag vill väldigt klart förtydliga att jag inte riktar kritik mot de duktiga och många gånger mycket dedikerade fiskare, ofta artfiskare, som fångar piggvarar. Men jag blir äcklad av hur folk ska ha reda på var fisken fångades. Man är inte ett dugg intresserad av att försöka ta reda på något genom egna erfarenheter, försök och ofta misslyckanden. Ofta kommer frågan i Facebook-grupper där alltså flera hundra, ibland tusen, kan läsa var en imponerande fångst tagits. Vad händer om fångstplatsen avslöjas? Ja räkna med att du inte får ha ditt fiske i fred. Räkna med att folk vill ha sin bild till Instagram och Facebook. Ibland undrar jag om de överhuvudtaget hinner njuta av fisket? Själv blir jag allt mer restriktiv vad gäller att lägga ut bilder eller dela information. Jag har många gånger fått ovärdeliga tips i jakten på nya arter av andra fiskare. Men dessa tips har förmedlats av andra i förtroende. Och då ska det förtroendet förvaltas väl.

Att exponera sin framgång i sociala medier verkar ha blivit mångfaldigt viktigare än att upptäcka nytt, att njuta av naturen (och slippa människor) samt att lära av de dåliga passen. För egen del försöker jag mer och mer att avveckla mitt sociala medier-användande. Det är inte så att det enbart är av ondo, absolut inte. Jag har haft och har intressanta utbyten med andra fiskare. Men att avveckla behovet av exponering av framgång jobbar jag med för egen del. För er få stackare som läser bloggen eller följer med på Instagram hoppas jag innerligt att den avsikten ska märkas av. I år har jag fiskat 8 pass varav 7 av dem gett noll utdelning. Det går att leva med. Varje pass har varit väldigt välgörande. Jag har mycket medvetet valt att avstå från alla former av tävlingar och dylikt då det inte sporrar mig, snarare skapar ångest. Glöm inte att njuta av fisket och naturupplevelsen. Och glöm för satiken inte kaffet!

Ny förlorad batalj mot tånglaken och spyor istället för fiske

Häromkvällen fick jag möjligheten att sticka ut på lite kvällsspaning efter tånglake. Vindarna var inte optimala men jag åkte till ett ställe där jag vet att man kan undkomma vindarna någorlunda. Målet var tånglaken, en art som utvecklats till en tuff kombatant. Ganska tidigt in på passet såg jag en kontur som kunde vara fisk. Snabbt ned med betet och det visade sig vara en tånglake. Dessvärre, precis som andra gånger jag fiskat efter arten så skyggade den nästan omgående och gömde sig under vegetation. Jag fortsatte leta medan mörkret allt snabbare lade sig. Såg de väntade arterna svart smörbult, stubb (sannolikt sand-), storspigg och tångspigg. En hel del krabbor samt räkor skymtades tätt med. Plötsligt ser jag en tejstefisk, en av mina häftigare arter jag tagit. Den skyggade väldigt snabbt så jag hann inte ens testa att fresta den. Efter en stund såg jag en ny tånglake. Den var inte lika skygg och jag kunde placera betet framför munnen på den. Problemet var bara att fisken vägrade att ta betet. Jag försökte ur olika vinklar och försökte även att ”reta” den till att ta betet. Men icke! Till slut fick den nog och lämnade mig. Än en gång alltså förlust mot tånglaken. Den här arten har blivit riktigt svår för mig.

Idag, lördag, var tanken att åka iväg på lite fiske till ett pålitligt ställe som brukar leverera. Men inatt så spydde sonen multipla gånger och det var bara att ge upp den tanken. Fisket blir inställt till förmån för sanering och inväntan av sitt eget insjuknande.