Art #66 – Lax

Som har benämnts i tidigare inlägg har två artsatsningar planerats för den tidiga hösten. Igår ringde alarmet 3.25 och det var dags att kliva upp för den första av satsningarna. Uppstigningstiden var högst oangenäm, men efter några minuter var man redo. Bilfärden gick i riktning mot Jönköping/Huskvarna (rätt oklart i min värld var gränsen mellan dem går) och kombinationen becksvart ute och ösregn gjorde den emellanåt rätt otrevlig. På vägen hämtade jag upp min morbror och kusin Oscar. Med gott mod satt vi och spekulerade i vad dagen kunde bjuda på. Vi var på väg mot en hamn vid Vätterns sydöstra sida för att möta upp Clas och Joel, två trollingfantaster.

Min tidigare trollingerfarenhet avser endast s.k. "bonntrolling", d.v.s. fiske där 1–3 bete(n) släpas efter båten och det mest avancerade hjälpmedlet för att justera djup har varit gummiband och päronsänken. Efter dagens tur har trolling vidgats rätt mycket vad gäller hur det går till. Det var intressant och lärorikt att studera hur Clas och Joel smidigt såg till att tio(!) spön fiskade efter båten med två djupriggar och sex paravaner. Jag tror att klockan var omkring 6–6.30 när vi började fiska, så majoriteten av det här landets invånare låg och nanade.

Fisket började segt utan någon som helst kontakt de första timmarna. Runt tiotiden hade vi ett påslag, dessvärre utan fisk. Initialt användes benlöja med s.k. löjskalle i olika varianter, men så småningom började våra ciceroner att ersätta några av dem med andra beten. Vi hade ömsom småregn, ömsom sol, när en regnskur fick oss alla att söka skydd under kapellet (om man nu säger så?). Jag står med ryggen mot och är inne i en konversation när min morbror ropar att det är påslag på ett spö. Jag hade fått äran att ta det första hugget, så jag fattade spöt och kunde känna att det var fisk på. Fan vad gött! Nu börjar det så klart att bli pirrigt! Vad hade tagit betet? Min förhoppning var förstås att det skulle vara en lax, arten jag saknar, och kommit hit för. Fisken bjöd inte upp till någon större kamp, men den var uppe och hoppade vid ett tillfälle. Då såg jag direkt att det i alla fall inte rörde sig om någon röding, gött. Kort därpå håvades fisken och jag ser att jag har fått en lax, otroligt gött! Målarten säkrad efter en riktigt seg morgon och förmiddag! Fisken mätte 55 cm och fick därför åka tillbaka. Underbar känsla!

När lyckoruset lagt sig så kändes det underbart, men nu började jag förstås hoppas på ett snart hugg för Oscar, som främst också ville ha lax, men även saknar röding på sin artlista. Vi tuffar på med båten och timmarna går. Det var oerhört segt, utan några fiskkontakter. Vädret fortsatte att skifta mellan regn och solsken. När klockan börjar närma sig 15 pratar vi om det tråkiga i att det kanske är dags att ge sig? Även om jag själv hade lyckats så kändes det surt att ge sig utan att Oscar skulle ha fått något. Vi hade alltså fått en krokad fisk på ganska många timmar nu. Fiske är fiske, ibland får man inget, men när chansen inte dyker upp titt som tätt så hoppas man lite extra på att lyckas.

Vad som skulle hända sedan är smått otroligt, men vi enas om att börja veva in respektive bete. Jag, Oscar och Joel hjälps åt att veva in, och när det är ett spö kvar tar Oscar det och börjar veva. Helt plötsligt säger han: "Fish on!" och alla tror att han skojar (han är alltid på gott humör), men vi ser spöböj och att det definitivt inte är något skämt. Han har alltså krokat en fisk under invevningen av en wobbler och nu utbyts den semibesvikna känslan hos gruppen till lycka. Fisken bjuder inte upp till någon större kamp, men vi ser en silvrig fisk. Kort därpå håvas den och vi konstaterar att han har fått en lax. Helt otroligt! Laxen är godkänd och får följa med hem. Dagen är räddad, vilken succé! Vi tackar våra ciceroner för dagen och åker hemåt, nöjda (och lite trötta).

Jag avrundar kvällen med en fin pjäs från Dugges. Om vindarna inte ställer till det är det ny artsatsning kommande vecka.