Misslyckat artförsök och art 61

Sommaren har i vanlig ordning inneburit en vistelse i Värmland. Värmlandsfisket har sedvanligt inneburit bra abborrfiske. Några pass har varit otroliga med fisk i varje kast under perioder. De större individerna har uteblivit men mängdfisket går inte att klaga på.

I Värmland gjordes även ett försök efter en ny art. Vi begav oss upp till Klarälven en dag. Dessvärre var vattenflödet högt vilket försvårade fisket. Jag försökte med både maskmete och spinnare men kom inte åt dem. Min svärfar, som flugfiskade, kunde lura två öringar som stod djupt bakom större stenar. Min enda fångst blev en stäm som tog på spinnare i ett av få lugnare partier av älven som vi fann. Således en besvikelse då jag hade ganska höga förhoppningar om att äntligen lösa harren.

Som avslutning på semestern annalkades en Gotlandsresa. Alla som är intresserade av artfiske vet vad det innebär. Det här är (befinner mig på Gotland i skrivande stund) en familjeresa så en fiskedag hade jag till förfogande. Med två svågrar rullade bilen mot Gotlands sydöstra delar för en visit till Närsån, det enda vattnet såvitt jag vet som huserar silverruda och där fiske är tillåtet. Vi hade till en början lite svårt att hitta fiskeplats då det var tättväxt längs med ån. Efter ett tag fann vi en kohage, för närvarande utan kor, som vi utgick från. Korna hade jobbat fram en fin tillgänglighet för oss. Fisket påbörjades strax efter kl. 9. Min ena svåger, som spinnfiskade hela dagen, drog omgående en riktigt fin abborre som jag gissar vägde runt kilot. Vi varken vägde eller mätte utan återutsatte snabbast möjligt. Jag och den andra svågern metade hela passet. Till en början körde jag enbart mete med flöte men riggade sedan även ett feeder-mete. Vi som metade fick ett flertal abborrar, några lite större. Lite senare fick vi också varsin id. Innan dess hade jag tappat en lite bättre fisk som jag bara såg i ytan.

Efter det följde en period som var riktigt seg. Där och då var jag riktigt tveksam till om den här satsningen skulle gå vägen. Vi fick rapporter från våra familjer om regn och åska och vindarna hos oss tilltog, det kändes inte hoppfullt. Svågern som metade riggade om till bottenmete. Jag var den enda som mäskade min plats kontinuerligt. Mitt feeder-mete hade dock bara renderat i ett missat hugg. När klockan slagit ungefär 13 vrålar min svåger om att jag ska komma och håva för  han har en bättre fisk på. Jag håvar in fisken och ser direkt att där är målarten, en bastant silverruda. Det var en stor imponerande fisk med rejäla fjäll. Den såg betydligt blekare ut än vanlig ruda.

Nu kom givetvis ett visst hopp även om det kändes lite bittert då min svåger trots allt hade blivit lika glad för en stor abborre. Jag skulle agna om mitt flötmete då jag klantade mig och fick ett rejält trassel. Bitter var känslan. Samtidigt som jag försöker reda ut trasslet ser jag att min feeder-topp börjar gunga rejält. Jag avvaktar ytterligare ett gung, tar upp spöt försiktigt och känner fisk. Efter det spänner jag snabbt upp linan och känner att fisken inte är någon liten abborre i alla fall. Fisken kommer in och jag ser att det är en silverruda. Svågerns håvning misslyckas vid första försöket. Nästa håvningsförsök satt och jag brast ut i ett glädjevrål. Vad som såg ut som en snöplig miss av målarten blev total lycka! Det här är fiske det! I håven låg en fantastiskt vacker fisk!

Min silverruda var mindre än svågerns men det spelade ingen som helst roll. Lyckan var massiv. Jag tillät mig beskåda fisken en liten stund innan foton togs. Jag mätte den endast, 34 cm, och sedan fick den åter friheten. Eftersom silverruda finns på Gotland gällde det att ta tillvara på denna chans vilket lyckligtvis gick. Nu är årets målsättning om 2 nya arter uppnådd vilket känns bra. Ska givetvis göra minst ett försök efter fjärsing också.