Som jag nämnde i föregående inlägg (ursäkta dröjsmålet Herman) så var det häromdagen dags för en (numera sällsynt) artsatsning. Det var dags för ett nytt försök på drömarten asp. Vi klev upp vid 3, fixade kaffe, sänkte några mackor och styrde sedan ekipaget mot Vänern. För övrigt första gången någonsin jag har fiskat i Vänern. Efter att ha fått lite tips av en bekant om ramp med mera kändes det hoppfullt. Innan klockan hade slagit 6 var vi igång och fiskade. Det hann knappt gå en minut innan första fisken var krokad, en abborre. Så långt kändes allt kanon. Vad som däremot inte kändes riktigt lika bra var att prognosen med sol och relativt lugna vindar delvis var utbytt mot mindre skurar och betydligt kraftigare vindar. Lite sommarskurar är ingen större fara, men vindar kan ställa till det, och det gjorde det. Vindarna försvårade såväl bonntrollingen som spinnfisket.
När klockan var omkring 13 hade vi kanske landat 7-8 abborrar och en gädda. Ett välbehövligt matstopp kring 14, vilket höll på i max 30 minuter, var egentligen den enda längre pausen under dagen. Vi kokade nudlar med korv och maten gjorde gott. Vi prövade en ny vik med viss framgång för det blev ett flertal krokade abborrar, målarten lyste däremot med sin frånvaro.
Det är fascinerande hur fort tiden går när man fiskar. När klockan blev 16 enades vi kring att vi skulle avrunda vid 18 och åka och köpa en glass innan hemfärd. När klockan närmar sig 18 inser jag att det kommer inte att hända idag heller, det blir ingen asp. Vi puttrar så sakteliga mot båtrampen och klockan har hunnit slå ungefär 18.30. Jag ser att några andra håller på att dra upp sin båt och vevar in min wobbler. Samtidigt säger min svärfar att han har fisk på och att det måste vara en gädda, för det är tungt. Jag minns att jag där och då hinner tänka "Nej, det är ingen gädda, jag vet det". Mycket riktigt, när fisken kommer in och jag ska håva den så ser jag vad det är, en asp. Fisken avkrokas i håven och vägs således aldrig, men jag skulle inte kunna tänka mig att den vägde under 2 kg. Så nära, men ändå så långt bort alltså. Jag blir bara tyst, som förstummad. Svärfar insisterar på att fortsätta en stund i området, och vi gör det, men innerst inne vet jag att det kommer inte att bli något. Efter ca. 5 minuter så säger jag att det är dags att ge upp. Jag kan inte låta fisket fortsätta p.g.a. att han har dåligt samvete för att han fick arten jag ville ha. Vi åker in till rampen och det är över.
Under resterande kväll känner jag en enorm tomhet. Med tanke på hur lite tid och möjlighet jag har till fiske och denna typ av satsningar under nuvarande omständigheter, så vet jag att det kommer dröja minst ett år innan ett nytt riktat försök kan göras här. Jag kan rent rationellt inse hur infantil reaktionen är, det handlar om en fisk, men tomheten är påtaglig.
Med några dagars marginal känns det förstås inte lika illa. Jag har hunnit fiska lite grann och fått känna på hyfsad abborre som tog en metad benlöja, men visst är det oerhört surt att veta att det kommer dröja länge innan en ny seriös satsning efter asp kan göras. Jag antar väl att man får försöka dra lärdomar av de drygt 13 timmarna som jag försökte, och komma igen, när tillfälle ges.
